Ensam

Att det kan kännas så jobbigt att bli ensam... Det handlar ju inte om att jag ska vara ensam under en längre tid det handlar om lite mer en ett dygn... Det handlar ju inte om ett helt liv, utan bara om några futtiga timmar... Jag har en klump i magen, andningen känns trög... Älskar dig

Dr pepper

Enda gången som jag funderar om du verkeligen älskar mig är när du frihet dr pepper... För om du älska dr pepper.. Vem är jag i din kärlek då...

Ennu en dag...

Just nu är det lite tungt att leva. Vardag går i sin egen takt minuterna tickar fram. Upp varje morgon, samma rutiner, åker till jobbet. Jag hatar mitt jobb just nu. Timmarna segar sig fram, det känns som att jag går i djupsnö upp till knäna. För att sedan åka hem och känna sig levande, njuta dom sista timmarna på dygnet... Veckan kryper fram minuterna tickar långsamt vidare. Förutom helgerna dom springer fort förbi. Kvällarna är för korta... Mitt jobb är ganska bra, själva jobbet är helt ok. Men det är en infekterad arbetsplats... stämningen är som tjocka... Spänd, ansträngd... Det är ju aldrig ens fel att två träter... Men som chef måste man ju ändå ha ett visst ansvar för hur saker och ting ska styras... Får man bete sig hur som helst? Får man behandla människor hur man vill. Är jag grinig, orättvis, tar jag åt mig i onödan... Dax att byta jobb??? Måste sortera ut livet... Måste göra bara det som är viktigt för mig. Måste tänka mer på mig själv. Va vill jag göra? Vad blir jag glad av?... Hur vill jag ha det??? Måste börja fundera på detta på riktigt.. Kram

Ont i kroppen...

Funderar lite gran på varför jag mår som jag mår just nu... Varför jag har så ont över allt på olika ställen hela tiden... Är såååå trött jämt... Håller jag ett för högt tempo??? Jag skulle vilja sjukskriva mig själv och bara stanna hemma i minst en vecka... Bara gå runt och va... Bara göra det jag vill... Det lustiga är att jag tror skälv att om jag bara tar en tablett så att det slutar att göra ont då är det bara att fortsätta å köra på... I samma tempo dag efter dag... Eller är jag bara inbillningssjuk.. Är jag bara slö och lat och behöver sträcka upp mig... Träna lite mer... Äta lite bättre... Samt sova... Sova mycket mer...

Jobbigt

Vad är det som händer med mig just nu... Varför har jag ingen ork till någonting. Varför känns det som att jag går i djupsnö upp till knäna... Varför är jag inte glad. Enda gången som jag känner mig lycklig är när jag får vara med dig... Men jag blir som handlingsförlamad... Hur ska jag kunna få ner luft i lungorna och andas... Jag vill ju vara glad, sprudlande lycklig... Måste försöka vända nu, ta stigen till höger och börja om ifrån början... Fast på jobbet med rutiner och en känsla av otillräcklighet... Räcker inte till i vardagen, har ingen plan över mitt livspussel... Jag har nog inte plats för några fler bitar... Vad gör jag för fel... Jag bara lever, låter dagarna rulla på i ett utan att ha någon plan över hur det ska bli när det är klart... Det känns som att det är så mycket som jag skulle behöva ta tag i, men i stället sticker jag huvudet i sanden och låtsas som att saker och ting inte behöver göras... Strukturen som finns på mitt arbete finns inte i mitt vardagliga liv... Det blir så... Jobbigt... Att leva när det känns som att varje dag är en kamp... Jag kanske måste börja öva mig på att älska mig själv igen, se mig själv igen, tala om för mig själv att jag duger som jag är, jag behöver inte känna mig sämre för att jag inte lyckas jämt. Jag har också rätt att bestämma och tycka till. Jag måste våga släppa beroendet utav dig... Måste våga tro på att du kommer att älska mig ändå...

Känslan så här ett år efter är fortfarande berusande, men ändå tryggare. Jag börjar känna mig säker på att det kommer att bli vi, önskar vara med dig för resten av mitt liv...

Minns förra sommaren, minns pirret, osäkerheten, frustrationen... Minns dig <3

Det är därför jag skriver detta, för att jag vill kunna plocka fram minnena av det bästa som hänt mig. Vill kunna komma ihåg hur det kändes inne i bubblan som jag lever i just nu...

Fick jag välja så skulle jag inte vilja byta bort en dag, inte en minut, inte nått... Jag älskar dig någonting så otroligt.

Du berör mig, jag vill bli berörd av dig. Du ser mig, jag vill bli sedd av dig. Du lyfter upp mig, jag vill bli lyft av dig. Du tar hand om mig, jag vill bli omhändertagen av dig. Du älskar med mig jag vill bli älskad av dig...

Vi kompletterar varandra, vi brukar skratta och skoja om mitt lock på din stekpanna... Men det är så mycket mycket mer än så... Allt som du kan, är, vill... Är allt som jag vill, är, behöver...
Jag tycker om att ta hand om dig, för du kräver inget. Jag måste inte, du blir bara glad. För dig känner jag att jag kan lite mer, för dig känner jag att det är värt ansträngningen... Jag njuter av varje ögonblick som jag får se dig le mot mig... Om betalningen är kärlek, så känns det som att jag har fått allt jag vill ha och lite till, jag känner att du älskar mig, jag vågar lita på att du blir kvar hos mig, att du vill bli gammal tillsammans med mig...

Så vi får se till att hålla känslan av förra sommaren vid liv... Vi plockar bara bort osäkerheten, eller förresten jag tror att det kan va bra att inte vara allt för säker, inte ta varandra för givet, det kanske är det som håller förälskelsen vid liv. Men om vi tar bort frustrationen då???... Nja det kanske inte är så dumt att vara frustrerad heller, jag tror inte att jag skulle kunna vara kär i det förutsägbara, den som aldrig överaskar mig och alltid gör precis det jag förväntar mig... Då återstår ju bara pirret då... Jag vill behålla pirret... Du ger mig pirr i hela kroppen... Du är så förbannat snygg och när du kysser mig känns det ända ner i magen... När du tar i mig så känns det underbart i hela mig. När du tilltalar mig så gör du det med respekt för mig och min person.
Du älskar och har tagit till dig Sebastian på ett sätt som jag inte ens kunnat drömma om. Du säger att han får vara här så mycket han vill, jag älskar dig ännu mer för det... Alla pusselbitar behövs för att behålla pirret...

Älskar dig (nu kom du så nu måste jag sluta)

Puss

Nu känns livet lite lättare att leva igen, jag är på väg uppåt och nu kan ingen stoppa mig;).

Det va länge sedan jag va å dök så djupt ner, det va länge sedan som jag kände mig så tom.

Men nu är allt bra igen. Nu ska jag inte låta mig nedslås, jag ska försöka att bara njuta av livet.

Jag kan!

Känslan av att inte förtjäna någon fortsätter att växa... Det blir svårare och svårare att andas... Måste anstränga mig för att dra ner luft i lungorna, måste försöka blicka framåt... Jag förtjänar så mycket, jag är värd allting. Jag är stark, jag kommer att klara det här...

Du fick mig att känna mig dum... Jag vet att det är väldigt onödigt att haka upp sig på det här... Väldigt dumt:/... Men jag kan inte riktigt släppa det.

Vi diskuterade intelligens och du beskrev mitt liv som ganska flackt... Är det så du uppfattar mig, hur ska du då stå ut med mig ett helt liv? Om du känner att du inte kan prata med mig, bolla idéer med mig, ha något utbyte av mig. Du säger att du älskar mig... Men jag vet inte...

Kan man älska någon som inte ger en det man behöver... Eller kan man få ut det behovet av andra och nöja sig med det som partnern har att ge...

Är det min rädsla för att bli sårad som talar, eller ska jag lyssna på min inre röst och stoppa redan nu???

Det skulle vara bedrövligt svårt eftersom jag är så kär i dig, älskar dig, vill vara med dig...

Orolig...

Det är många tankar som snurrar runt just nu...

Du är som dom sista pusselbitarna som faller på plats. Livet blir så mycket lättare att leva när du är med och lever det. Saker som varit svåra förut är plötsligt enkla att hantera. Färgerna har blivit skarpare och ljuset lyser in genom stängda fönster... Du är så vacker att jag inte kan förstå att du är min, du är så snäll så att jag inte kan förstå att det är sant, omtänksam, kärleksfull, älskvärd, min...

Varför plågar jag mig själv med tanken på att det kommer att ta slut? Varför kan jag inte bara vara glad och lycklig i det som är?

Hur gör man för att orka leva utan ångest och oro...

Skona mig aldrig med en lögn utan gör mig illa med sanningen istället. Det går över snabbare då.

Vadan denna negativa spiral som drar mig nedåt fast jag inte vill det. Vadan detta nedstämda sinneslag som plötsligt sänkt sig över mig utan min medvetna inblandning...

Upp till ytan måste jag, kämpa emot så att inte vattnet sluter sig om mig...

Jag vill dansa med dig igenom livet. Njuta av dina famntag. Låta dig hela mig...

Älskar dig...

Åtrår dig...

Behöver dig...

Min...

Du upptar mina tankar större delen av dygnets timmar, jag längtar efter dig så fort du är borta ifrån mig. Vill ingenting annat än att du ska vara hos mig...

Jag vill se dig glad och lycklig, jag vill se dig fri och njutande... Livet ska vara snällt mot dig min älskade, livet ska vara lätt att leva för dig. Solen ska lysa på stigarna som du väljer. Din ryggsäck ska vara lätt packad med allt vad du behöver... Vandra med säkra steg på stigen... Njuta av att vara du, för du är underbar...

Älskar dig.

Ibland får jag känslan av att vara lycklig på någon annans bekostnad. Någon där ute är ledsen på grund av mig... Jag vet att man inte ska tänka så, utan att man ska vända tanken till att jag förtjänar detta, jag har rätt att älska som jag gör, jag har rätt att känna det jag känner nu. Men jag vill ju inte att någon annan ska vara ledsen...

Det är klart att det går över för dom med, precis som det gjort för mig. Det är klart att dom kommer att finna lyckan där ute en vacker dag. Det gjorde ju du och jag. Att leva med någon man inte älskar är ju inte rätt det häller. Känslan av att vara oälskad önskar jag inte någon.

Att kärlek kunde kännas som den gör nu trodde jag inte va möjligt. I hela kroppen ända ut i tårna... Den som säger att det inte är som på film. Har aldrig varit riktigt kär, aldrig träffat dig, aldrig blivit älskad av dig...

Jag borde njuta i fulla drag, och det gör jag när du är hos mig, när du är här så vill jag inte vara någon annan stans. När du är här vill jag att du ska stanna för evigt i min bubbla, så att jag får njuta av dig så mycket som det bara går.

Men när du inte är här så kryper känslan på mig att jag inte riktigt har rätt till dig, du är egentligen någon annans... Någon annan älskar dig...

En väldigt ovan känsla bubblar upp i min kropp... Oro... Jag som aldrig varit svartsjuk, blir väl egentligen inte det nu häller... Men jag får som en klump i magen, av den enkla anledningen att jag har svårt att tro att jag har rätt att ha det så här bra...

Men det har jag, jag måste intala mig själv det... Jag är värd att ha det bra, livet ska vara ljust och vackert för mig. Jag ska skratta ofta, jag ska gå barfota så fort snön försvinner, jag ska andas in luften ända ner i magen. Med eller utan dig ska jag vara lycklig. Väljer du att du ska vandra med mig på stigen, så vill jag att du gör det otvunget och för din egen skull. Jag vill inte att du ska gå där för att du tror att det är det jag vill. Jag vill inget hellre än att möta soluppgången tillsammans med dig, uppleva så många magiska dagar som möjligt med dig. Men bara om du vill...

Vi människor har ett stort ansvar gentemot oss själva för hur vi ska må. Ingen av oss kan vara sprudlande lycklig hela tiden... Det vill vi inte... Det är länge sedan jag damp ner i ett djupt hål nu faktiskt. Det va länge sedan det kändes som att jag skulle gå sönder, som att jag inte skulle orka ta mig upp.

Tack för att du finns så att livet blir lättare att leva fullt ut.

Njut av våren till fullo...

Blunda och känn solen värma dig...

Du är värd att ha det bra...

Det är härligt att plötsligt upptäcka att saker som du tänkt göra redan är klara... Det är underbart att få hjälp med saker som man trott att man måste lösa själv... Att bli ompysslad fast man inte förväntar sig det... Att känna sig vacker fast man ser ut som sämst... Att känna sig älskad när man älskar tillbaka...

Om du bara kunde förstå hur mycket jag älskar dig, förstå vidden av vad du gör med mig... Känslorna börjar plana ut, känner mig inte fult lika berusad som förut. Känner mig mera säker på att du blir kvar. Trygghet är bra men jag kommer aldrig att ta dig för givet. Läste i en bok häromdagen att ju mer man älskar ju ondare gör det när det tar slut... Jag vill att detta ska vara för evigt.
Du är så vacker...
Du är så stark...
Du är min... Just nu har jag dig till låns och jag njuter varje sekund som går...
Jag kommer inte att sluta älska dig av rädsla för att det ska svida vid slutet... Jag kommer att slappna av och följa med vågorna ut i det okända, jag tror att det är så man når paradiset. Lev dagen som att det är den sista, se dina vänner, och tyck om dom för den dom är, älska din partner utan förbehåll, förstå att dina barn gör sitt bästa och är underbara, njut av dom speciella stunderna du får dig tilldelad, andas, du är vacker!

Snart kommer våren och sommaren... Det har snart gått ett år sedan jag blev kär... Det är konstigt att blixten kan slå ner när man minst anar det... Men det är härligt underbart att man kan få känslorna besvarade...

Älskar dig.

Det är ett tag sedan jag skrev och jag har egentligen inte mycket att säga nu heller.

Livet fortsätter att vara helt underbart. Dagarna flyter förbi, veckorna blir till månader... Det har snart gott ett år... Hur har det kunnat gå så fort... Jag förundras över mina egna känslor... Dom blir starkare för varje dag som går, säkrare för varje minut som passerar likt ett puzzel på väg att läggas. Kommer det någonsin bli klart... Vill man det???

Låg och tittade på dig i morse... Förundrades över hur vacker du är... Du va så rasande snygg igår så jag inte riktigt kan tro att det är sant, det är min kille som står där... Men det är inte det som är det viktiga, det viktiga är hur du är, du är den snällaste jag vet, du får mig att skratta, du är omtänksam, intelligent, en bra bonus pappa till Seb... Jag älskar dig för den du är...

Glöm aldrig det.

Snön faller sakta ner utanför fönstret... Vinden står stilla, solen gömmer sig bakom molnen. Vart är du min älskade? Vart har dagen fört dig, hoppas att du har det bra. Hoppas att du får mycket gjort, träffar trevliga människor, äter gott, njuter av din dag. Hoppas att resan gick bra. Hoppas att du får en bra säng att sova i. passa på att njuta av tiden du är borta, så ska jag vänta på dig. Längta efter dig...

Livet har blivit så fyllt av liv sedan du kom. Världen har blivit en vackrare plats...

Jag vill bära ditt barn!

Hur länge måste man vänta innan man skaffar barn? Hur länge måste man ha känt varandra?

En månad, ett år, ett liv??? När det känns så här rätt så vill man ju...

Jag vill... Va vill du???

Inser att jag tycker att det är jätte tråkigt att vara ensam... Saknar dig jätte mycket:/

Om 10 år är det glömt...

Men jag hoppas att min kärlek är lika stark då som nu. Att jag fortfarande inte kan hålla mina händer ifrån dig, att jag fortfarande begär dig, att det fortfarande bara är dig jag ser.

Att du fortfarande älskar mig som du gör idag.

Att få känna sig så omtyckt som jag gör av dig är underbart, omvälvande, fantastiskt...
Du är ljuset i mitt liv, som gör att jag inte är rädd för mörkret längre... Stigen blir inte lika otäck att vandra när du går bredvid mig. Jag kan möta farorna, glädjen mycket lättare tillsammans med dig.

Lämna mig aldrig...

Älska mig för alltid...

För den jag är...

Älskar dig så att det gör ont ibland...

Puss!

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Men det behöver väl inte alltid betyda att det blev dåligt... Jo i det här fallet blev det det. Jag ville ju ordna en överraskning. Någonting speciellt att komme ihåg, någonting lite extra... Men så blev jag dålig och kräktes bort alltihop... Nu måste jag försöka komma på någonting annat i stället...

Men vad???

Tillbaka till grund iden istället...

Eller ska jag bara låta det vara... Nej det kan jag ju inte, jag vill ju vissa att jag uppskattar dig, älskar dig, tycker att du är underbar...

Så nått måste jag hitta på, men vad???

Livet är underbart för den som tar sig tid att leva, tid att njuta, tid att bara vara...
Kärlek är underbart när man känner sig älskad...

Kärlek kan vara outhärdlig om känslorna inte är besvarade. Men när dom gör det så känner man sig oövervinnerlig.

Älskar dig mer och mer för varje dag, timme, minut som jag andas, du andas, underbart...

Rädslan gör sig påmind mera sällan nu, men den ligger där trots allt... Du kanske lämnar mig... Finner någon annan att älska, blir trött på mig... Jag ska inte tänka på det utan njuta av nuet, och dagarna som är... Hoppas att det blir du och jag för alltid, att jag får bli gammal med dig, att det alltid kommer att kännas så här... Att jag alltid kommer att vilja ha dig... Att du alltid kommer att se på mig med kärlek...

Älskar dig

Kom min älskade och dansa med mig. Rör dig i samma takt som mig och njut av närheten. Berör mig, håll om mig, älska mig. Först sakta för att sedan öka takten tills värmen stiger i rummet. Fortare, fortare, runt, runt tills hjärtat slår så fort att vi måste stanna upp. Andningen är ansträngd, häftig, in ut i en allt för snabb rytm. Känner din andedräkt mot min hud, dina läppar möter mina. Dansen fortsätter, fast nu i ett mjukare tempo... Fortsätt röra mig för jag vill aldrig att det ska ta slut. Fortsätt att älska mig, för jag ska älska dig livet ut... Fortsätt att bara vara du...

Puss