Du fick mig att känna mig dum... Jag vet att det är väldigt onödigt att haka upp sig på det här... Väldigt dumt:/... Men jag kan inte riktigt släppa det.

Vi diskuterade intelligens och du beskrev mitt liv som ganska flackt... Är det så du uppfattar mig, hur ska du då stå ut med mig ett helt liv? Om du känner att du inte kan prata med mig, bolla idéer med mig, ha något utbyte av mig. Du säger att du älskar mig... Men jag vet inte...

Kan man älska någon som inte ger en det man behöver... Eller kan man få ut det behovet av andra och nöja sig med det som partnern har att ge...

Är det min rädsla för att bli sårad som talar, eller ska jag lyssna på min inre röst och stoppa redan nu???

Det skulle vara bedrövligt svårt eftersom jag är så kär i dig, älskar dig, vill vara med dig...

Orolig...