Nu känns livet lite lättare att leva igen, jag är på väg uppåt och nu kan ingen stoppa mig;).

Det va länge sedan jag va å dök så djupt ner, det va länge sedan som jag kände mig så tom.

Men nu är allt bra igen. Nu ska jag inte låta mig nedslås, jag ska försöka att bara njuta av livet.

Jag kan!

Känslan av att inte förtjäna någon fortsätter att växa... Det blir svårare och svårare att andas... Måste anstränga mig för att dra ner luft i lungorna, måste försöka blicka framåt... Jag förtjänar så mycket, jag är värd allting. Jag är stark, jag kommer att klara det här...

Du fick mig att känna mig dum... Jag vet att det är väldigt onödigt att haka upp sig på det här... Väldigt dumt:/... Men jag kan inte riktigt släppa det.

Vi diskuterade intelligens och du beskrev mitt liv som ganska flackt... Är det så du uppfattar mig, hur ska du då stå ut med mig ett helt liv? Om du känner att du inte kan prata med mig, bolla idéer med mig, ha något utbyte av mig. Du säger att du älskar mig... Men jag vet inte...

Kan man älska någon som inte ger en det man behöver... Eller kan man få ut det behovet av andra och nöja sig med det som partnern har att ge...

Är det min rädsla för att bli sårad som talar, eller ska jag lyssna på min inre röst och stoppa redan nu???

Det skulle vara bedrövligt svårt eftersom jag är så kär i dig, älskar dig, vill vara med dig...

Orolig...