sitter och njuter av söndagslugnet. Va bra jag har det, va bra jag mår. Tänk att det kunde bli så här med livet. Det är som att sväva fritt i ett stjärnfyllt universum, allt är vackert och det känns oerhört tryggt och stabilt. Som att ingenting kan rubba min bubbla, utan jag kan fortsätta flyga runt hur långt som helst...

Omgiven av underbara människor kan man inte annat en känna sig speciell. Utvald som får vandra på samma stig, över samma ängar, bada i samma vatten, lyssna på naturens alla ljud tillsammans.

Tillsammans är vi starkare säger dom, jag börjar få tron på att detta är sant. Jag har alltid trott att ensam är stark, att jag aldrig ska lita på någon annan än mig själv. Att om jag ska få någonting gjort, ja då får jag göra det själv. Du har visat mig att det inte behöver vara så. Du har börjat riva ner mina skyddsmurar som jag byggt upp. Du har försiktigt börjat skrapa bort allt murbruk som vittras sönder, pga dåligt underhål,l under en allt för lång tid av misskötsel. Jag har inte tagit hand om mig på rätt sätt. Utan bara malt på i samma anda utan att hela mig själv. Du gör mig hel på ett sätt som jag inte trodde va möjligt. Du får mig att känna mig stark, inte bara kroppsligt utan även själsligt. Jag känner inte samma tidspress längre som jag gjort förut, utan kan njuta av att bara existera här och nu. Du gör mig till en bättre människa för mig själv.

Jag njuter av att vakna vid din sida, beredd att möta dagen tillsammans med dig. Bästa stunden på dagen är när jag får krypa ner mot din kropp och bara andas in din doft, höra dig säga att du älskar mig, känna mig speciell på så många sätt. Få säga att jag älskar dig, och känna att jag menar det med hela mitt hjärta. Jag är inte rädd för något tillsammans med dig.

Du gör mig till en bättre människa.

Du har helat mig.

Älskar dig.