Irriterad...

Frustrerad...

Jag känner mig inte hel, jag känner mig bedrövlig... Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad du vill... Jag vet inte hur jag vill ha det, bara att jag inte vill ha det så här. Jag förstår inte hur du tänker, planerar, jag förstår ingenting.

Jag skulle kunna bli på riktigt kär i dig... Men jag tror på allvar inte att du är det i mig... Jag vet inte vad du vill... Jag tror allvarligt inte att du vet det själv... Jag kommer inte att nöja mig med smulor hur länge som helst, så är det bara.

Om du bara har smulor att ge så får det vara...

Om jag inte kan få vara med och veta vad du planerar så backar jag...

Börjar känna mig grymt irriterad faktiskt... Nästan arg i skrivandets ögonblick...

Om du inte har tid att komma, kom inte alls... Om du vill göra annat, gör annat... Om du inte vill, säg det... Jag kommer att bli ledsen ett tag, men jag överlever...

Kärlek finns det nog över till mig på annat håll i så fall... Jag har Seb och min familj... Jag har mig själv och jag tycker faktiskt att jag är värd att bli älskad för den jag är... Jag älskar mig...

Det har aldrig gått så långt så att man inte kan dra sig ur om det är det du vill...

Jag längtar ju efter dig hela tiden, och jag orkar inte ha det så. Jag är stor, så jag vill veta vad som händer. Jag kan inte sitta hemma och leva på bitar utav dig... Du måste vara ärlig emot mig...

Går det för fort för dig???

Vad gör jag för fel... Jag har ingen aning faktiskt...

Pratar jag för lite???

Fortsätter det så här länge till så bryter jag...

För jag orkar inte...