Hur kommer man ur denna tanke om ensamhet... Den kommer närmare och närmare trotts att jag försöker kämpa emot...

Det finns ju ändå inte någon i mina drömmar just nu, så jag förstår inte varför jag känner mig så fruktansvärt fruktansvärt liten och sårbar...

Jag är ju en stor tjej ju, det kan ju inte vara så här för alltid...

Jag skulle vilja bli upphånglad bara sådär. Slagen undan knäna på, vakna upp en morgon liggandes sked med en varm och trevlig, rolig människa... men det värkar inte som att detta är för mig alls faktiskt...

Jag kanske kommer att vara ensamig för resten av mitt liv... Kanske bara är den som ingen vill ha på riktigt...

Jag kan tycka att det är lite konstigt på sätt och vis, fast det är klart det kanske inte är så underligt iallafall...

Men jag är ganska händig, ser inte helt tokig ut, har lätt för att få andra att skratta, har glimten i ögat...

Fast det kanske inte är någon som söker dessa kriterier hos någon...

Jag får försöka intala mig själv att jag duger som jag är...

Ego... Det bästa med mig...

Ögonen

Kram