Ibland känner man sig så vansinigt ensam... så ensam så att det river i bröstet. Hur kunde det bli så här?
Ibland känns det så vansinigt skönt att vara ensam... få göra som man vill och ta dagen som den kommer.
Jag har svårt att förstå att jag får det. Ta dagen som den kommer utan att någon kan komma och tala om för mig hur jag ska leva mitt liv, vart jag ska vara, vilken tid jag ska gå och lägga mig, vad jag ska ha på mig, vad jag får äta mm.
Jag måste lära mig att leva med mig själv...

Jag måste orka ta steget och "göra stut med dig" Varje gång du kommer så blir jag så glad, varje gång du går så går jag sönder.
Det är ju inte mig du vill ha.
Det är ju dig jag vill ha, men ändå inte, fast du gör mig svag, men jag ska orka bryta, nästa gång, en annan gång.

Önskar dig all lycka för du är värd det. Du är fantastisk, generös, givmild, vacker... älskvärd.

Kramar