Sitter här med mina tankar igen, funderar över hur man ska gå vidare med sitt liv. Söker bekräftelse hela tiden men behöver jag verkligen det??? Är jag inte bra som jag är???

Om du vill ha mig så är jag din, men jag behöver få höra dig säga det... Jag behöver få höra om du tycker om mig. Jag behöver höra att jag duger som jag är, behöver kärlek, värme, vara nära...

Känns som att jag slits i tu av alla tankar som snurrar runt utan att riktigt finna fäste... Känns som att jag skulle behöva sätta ner foten och stoppa tiden...

Ändå mår jag relativt bra just nu, inga djupa svackor som det känns som att jag inta ska ta mig ur... Inga Hål som jag ramlar ner i och som får mig att känna det som att jag drunknar...

Kanske är det du som gör att jag mår så pass bra som jag gör nu..

Måste träna mig på att skratta okontrolerat, gråta ut ordentligt, Känna med hela kroppen, skrika ut att jag är glad...

Det ska jag göra...

Osäkerheten kommer krypande... Hela kroppen skriker spring, spring och göm dig, du kan bli sårad det kommer att göra ont... Varför blir det så??? Varför kan jag inte bara slappna av och vara i nuet njuta av stunden, ta vara på ögonblicken... Varför ska jag bara invänta det smärtsamma slutet, skyndar man inte på det då...

Om man tycker att det är underbart just nu... Kan det inte bara få vara det då????

Vilka vändningar livet kan ta ibland...Lyckan ler och solen skiner fast molnen skymmer... Gräset känns grönare, luften går lättare att andas... Livet känns i hela kroppen...

Om man fick bevara ögonblick så skulle jag göra det nu...

Lycklig:)

Bra saker händer i bland:)

Måste vända dessa tankar nu...

Mister du en står dig tusen åter, kysser du en står hundra och gråter... Så sa min pappa en gång, hoppas att han har rätt...

Fast egentligen så förstår jag inte varför det va tvunget att bli så här... Jag hade ju bestämt mig för att vara själv... Ta dagen som den kommer och njuta av varje andetag... Leva här och nu... Flörta med vem jag vill utan måsten och krav... Dejta vem jag vill... Fånga dagen...

Från och med nu är jag fri från dessa destruktiva tankar som förföljt mig i en veckas tid... Fri att tycka vad jag vill... Fri att vara glad...

I morgon ska jag vakna utvilad och vid gott mod... I morgon är du glömd och nya möjligheter står att vänta runt hörnet... I morgon finns bara trevliga tankar... För då ar jag fri från dig och ditt inflytande i mitt liv...

Minnas dig kommer jag alltid att göra men hädanefter bara med glädje...

Det hade varit bättre om du inte sänt en kram igår... Det hade varit bättre om allt bara hade fått varit... Gilla ingenting som jag gör för det gör ont!!! Behöver ta mig vidare men det känns som att jag går i sirap till långt över knäna... Jag vill inte, men jag måste... Jag vill se dig men jag får inte, behöver inte... Hade hoppats att du skulle komma ut i dag, är tacksam att du inte gjorde det... Motsägelsefull... Kanske...

Hur kunde det bli så här nu då... Jag skulle ju inte bli "kär" nå mer...

Men det är lättare att Bli kär i dig En att låta bli...

Ensamheten känns tryckande fast att den är själv vald... Känner mig tom på känslor, tom på ord, tom... Tröttheten har sänkt sig över mig som en dimma över tysta vatten... Orkar nästan inte andas...

Intrycken kommer för fort, bilderna rusar förbi, behöver få tid att tänka men har fullt sjå att andas...

In ut in ut lungorna fylls med luft... Måste ta mig ur det här... Måste finna en mening med varför jag finns till...

Att bli överkörd av bussen, hjärtat krossat utan anledning egentligen...

varför jag blev så ledsen vet jag inte, fanns ingen anledning faktiskt... Måste analysera detta lite granna för mig själv nu. Söka i minnet/själen efter svar...

Jag hade bestämt mig för att vara ensam lite till, hela sommaren... Jag orkar inte med någon... Jag flörtade i det grövsta med en person som jag spanat in länge utan förhoppning om fortsättning... Jag hade just avslutat med en människa som jag haft en osund relation med allt för länge...
Så kom våren och en längtan efter sällskap på en vänskaplig nivå, "dejta" utan krav...
Längtade efter att du skulle komma ut så att jag fick lite sällskap i min lilla bubbla... Längtan efter att faktiskt kunna umgås med någon av det motsatta könet på ett väldigt sunt sätt...

Ser bilen stå vid stugan, går ner och där står du... Känns som att jag känt dig hela mitt liv men aldrig sätt på dig riktigt... När jag tänker efter så har jag nog aldrig träffat dig ensam någon gång förut, utan det har alltid varit fler en vi där...
Plötsligt så är det inte den där trevligt roliga killen, Ninas bror som gillar datorer som står där framför mig... Utan det är ju du... En ung man... Som plötsligt gör mig blyg...

Men jag bestämmer mig ändå för att åka hem efter jobbet för att kolla om du "fått igång elen", smiter ifrån alla mina vänner utan ord om vart jag ska för att jag vill träffa dig...

Slänger ur mig en fråga om vin vid vattnet utan förhoppning... Men du tackar ja...
Vilken kväll det va, kommer att bära med mig den nära hjärtat länge... Ställde frågor och fick svar, upplever mig ha mycket gemensamt med "datakillen" som jag så förutfattat har tyckt att du har varit, kanske för att det är den bilden som du vill att vi ska ha av dig... Vi okunniga vanliga dödliga;)... Kommer inte riktigt ihåg hur du formulerade dig när jag slängde ur mig på festen hos Nina att du inte skulle prata sönder oss... Men du sa något i stil med... Det är ju ingen mening att jag säger något, för ni kommer ju ändå inte att förstå mina formuleringar:P

Kom av mig...

Tankar som inte va tänkta att komma ifrån början, börjar så sakteliga komme smygande under dagarna som följer... Va mysig han är, va snygg han är, va manlig han är... Undra hur det skulle kännas om han kysste mig... Pirr i kroppen som jag försökte förtränga...

Sitter i bilen med Nina och hör er prata om att du ska va i stugan på lördagen... Tankar om vin virvlar runt... Men jag slår bort dom lika fort som dom poppar upp... Fortsätter vardagen, Cattis ringer och vill gå ut och ta en Öl på fredagen, har mycket att göra hela helgen så jag bestämmer mig för att följa med... Man kan ju ha roligt utan att dricka alkohol också... Så kommer ditt sms... Om du kommer hem så bjuder jag på vinet... Min vän, i nuläget så önskar jag att du aldrig sänt det... Cattis säger åt mig att jag måste fara hem, åk, jag klarar mig...
Jag åker hem till dig direkt, utan att tänka... Ska fortfarande upp tidigt... Men drivs framåt av något som jag inte kan sätta ord på, måste bara få träffa dig...

Bestämmer efter en kort men trevlig kväll att vi ska ses nästa dag...

Åter dessa tankar... En kyss... hur skulle det kännas...

Lördagen kommer med en massa ståhej, upp tidigt efter på tok för lite sömn:P Bad och avslutning... Bus med glada barn... Jobb hela kvällen... Sedan hem till dig...

Det är konstigt att det för mig kändes så naturligt, som att vi fortsatte prata där vi slutade, slogs av hur snygg du va/är, trevlig... Vinden sände över din doft då och då och den berusade mig mer än vinet du bjöd på... Plötsligt sitter vi för nära, plötsligt tar orden slut... Kyssen kommer som en stöt, känns varm och svår att beskriva, natten som följer känns befriande, mötet känns kravlöst... Ingen av oss vill sova, händer som söker efter gensvar... Kyssar utan slut... Somnar i din famn... Vaknar i ett famntag... denna morgon kommer jag att minnas så länge jag lever... Kan inte ta händerna ifrån dig... Dina händer söker mig hela tiden... Vill inte tillbaka till verkligheten, vill bara stanna tiden...
Måste iväg, ty världen knackar på...

Då du kommer ut på Måndagen så blir jag plötsligt blyg... Varför... När jag helst av allt bara vill kasta mig in i din famn, berusas av din närhet... Du är så vacker, blir vackrare för varje minut...
Har så svårt att inte ta på dig när vi målar... Känner mig fattig när du åker efter en liten kram...

Bjuder in dig på mat... du vill prata om det som hänt... Du vill inte fortsätta... Du vill inte förstöra... Känner mig tom på ord... Men varför vet jag inte...

Du tycker att vi har för många gemensamma vänner, stugan är helt plötsligt i vägen, är som en mur i mellan oss... Jag vet inte vad jag ska säga... finner inga ord...

Dagarna som följer känns tomma, jag som inte skulle ha någon, jag som skulle vara ensam... Känner mig så dum, känner mig så arg på mig själv... Aldrig mer... ska jag känna som jag gör nu...

Från och med nu är ensam starkast...

Men det kan inte hjälpas att jag saknar dina händer på min kropp...

Känslan av saknad kan inte suddas ut...

Minnet ska jag behålla...

Det kan ingen ta ifrån mig...

Det känns som att jag har blivit sparkad i magen... Eller man kanske kan säga att det hade varit bättre att du gjort det...

Hur kunde jag vara så dum, hur kunde jag gå på det igen... Jag trodde verkligen att du va annorlunda... Ja inbillade mig att det skulle vara om inte på riktigt, så i alla fall annorlunda...

Är jag bara en tjej som duger till en enda sak? Har man bara mig en liten stund, för att sedan kasta bort mig, för att jag då inte är någonting värd längre... Man roar sig med mig en stund... Då ingenting annat finns till hands, slänger in i ett hörn när man tröttnar...

Jag orkar inte detta mer, jag trodde inte att DU skulle göra så, jag behövde verkligen inte det här...

Ska jag med detta konstatera att alla av motsatt kön är lika eller finns det någon där ute för mig... Ska nog slicka mina sår en bra stund innan jag försöker igen...