Hur kan man känna sig så gränslöst ensam när man varit omgiven av människor som älskar och bryr sig om en hela dagen???

Skulle så gärna velat krypa intill dig nu, värmas av dig nu, älskas av dig nu... Men jag vågar inte fråga om jag får komma för jag är rädd att du ska säga nej...

Kanske är det så att du kämpar mot dina så kallade demoner, och inte kan visa känslor... Jag har så svårt att tro att det är så... Jag har så svårt att förstå... eller egentligen så har jag inte det... har jag inte precis varit i samma båt själv... sitter jag inte tom kvar i fören och längtar in till land...

Det är konstigt att jag inte bara kan glömma bort dig, vad är det som gör att jag biter mig fast så oerhört hårt... Jag blev nyfiken första gången jag hörde ditt namn, blyg när jag blev presenterad, sedan inget mer... Sedan va det en lek med elden... Varför jag skulle ha så brotom kan jag inte för mitt liv förstå... men hit kom du... på just den dagen... fylld av stridiska känslor va du... Jag tog emot, gav... Inte förens det va försent insåg att jag vill ha dig, återkommer ständigt till dig...

Nu hör du av dig... men jag är så rädd för att du bara leker med mig... Jag vill ge dig allt det där som jag skriver om, jag vill ge dig ännu mer, jag vill vakna med dig, lära känna dig, ligga under stjärnorna och prata med dig, smekas av dig, beskyddas av dig... Känna mig trygg..

Jag tror att vi skulle kunna ge varandra så mycket...

Jag tror att du är den som skulle kunna föra mig in till land...

Hur ska jag göra för att vi ska mötas ute i vågorna????