Att bli överkörd av bussen, hjärtat krossat utan anledning egentligen...

varför jag blev så ledsen vet jag inte, fanns ingen anledning faktiskt... Måste analysera detta lite granna för mig själv nu. Söka i minnet/själen efter svar...

Jag hade bestämt mig för att vara ensam lite till, hela sommaren... Jag orkar inte med någon... Jag flörtade i det grövsta med en person som jag spanat in länge utan förhoppning om fortsättning... Jag hade just avslutat med en människa som jag haft en osund relation med allt för länge...
Så kom våren och en längtan efter sällskap på en vänskaplig nivå, "dejta" utan krav...
Längtade efter att du skulle komma ut så att jag fick lite sällskap i min lilla bubbla... Längtan efter att faktiskt kunna umgås med någon av det motsatta könet på ett väldigt sunt sätt...

Ser bilen stå vid stugan, går ner och där står du... Känns som att jag känt dig hela mitt liv men aldrig sätt på dig riktigt... När jag tänker efter så har jag nog aldrig träffat dig ensam någon gång förut, utan det har alltid varit fler en vi där...
Plötsligt så är det inte den där trevligt roliga killen, Ninas bror som gillar datorer som står där framför mig... Utan det är ju du... En ung man... Som plötsligt gör mig blyg...

Men jag bestämmer mig ändå för att åka hem efter jobbet för att kolla om du "fått igång elen", smiter ifrån alla mina vänner utan ord om vart jag ska för att jag vill träffa dig...

Slänger ur mig en fråga om vin vid vattnet utan förhoppning... Men du tackar ja...
Vilken kväll det va, kommer att bära med mig den nära hjärtat länge... Ställde frågor och fick svar, upplever mig ha mycket gemensamt med "datakillen" som jag så förutfattat har tyckt att du har varit, kanske för att det är den bilden som du vill att vi ska ha av dig... Vi okunniga vanliga dödliga;)... Kommer inte riktigt ihåg hur du formulerade dig när jag slängde ur mig på festen hos Nina att du inte skulle prata sönder oss... Men du sa något i stil med... Det är ju ingen mening att jag säger något, för ni kommer ju ändå inte att förstå mina formuleringar:P

Kom av mig...

Tankar som inte va tänkta att komma ifrån början, börjar så sakteliga komme smygande under dagarna som följer... Va mysig han är, va snygg han är, va manlig han är... Undra hur det skulle kännas om han kysste mig... Pirr i kroppen som jag försökte förtränga...

Sitter i bilen med Nina och hör er prata om att du ska va i stugan på lördagen... Tankar om vin virvlar runt... Men jag slår bort dom lika fort som dom poppar upp... Fortsätter vardagen, Cattis ringer och vill gå ut och ta en Öl på fredagen, har mycket att göra hela helgen så jag bestämmer mig för att följa med... Man kan ju ha roligt utan att dricka alkohol också... Så kommer ditt sms... Om du kommer hem så bjuder jag på vinet... Min vän, i nuläget så önskar jag att du aldrig sänt det... Cattis säger åt mig att jag måste fara hem, åk, jag klarar mig...
Jag åker hem till dig direkt, utan att tänka... Ska fortfarande upp tidigt... Men drivs framåt av något som jag inte kan sätta ord på, måste bara få träffa dig...

Bestämmer efter en kort men trevlig kväll att vi ska ses nästa dag...

Åter dessa tankar... En kyss... hur skulle det kännas...

Lördagen kommer med en massa ståhej, upp tidigt efter på tok för lite sömn:P Bad och avslutning... Bus med glada barn... Jobb hela kvällen... Sedan hem till dig...

Det är konstigt att det för mig kändes så naturligt, som att vi fortsatte prata där vi slutade, slogs av hur snygg du va/är, trevlig... Vinden sände över din doft då och då och den berusade mig mer än vinet du bjöd på... Plötsligt sitter vi för nära, plötsligt tar orden slut... Kyssen kommer som en stöt, känns varm och svår att beskriva, natten som följer känns befriande, mötet känns kravlöst... Ingen av oss vill sova, händer som söker efter gensvar... Kyssar utan slut... Somnar i din famn... Vaknar i ett famntag... denna morgon kommer jag att minnas så länge jag lever... Kan inte ta händerna ifrån dig... Dina händer söker mig hela tiden... Vill inte tillbaka till verkligheten, vill bara stanna tiden...
Måste iväg, ty världen knackar på...

Då du kommer ut på Måndagen så blir jag plötsligt blyg... Varför... När jag helst av allt bara vill kasta mig in i din famn, berusas av din närhet... Du är så vacker, blir vackrare för varje minut...
Har så svårt att inte ta på dig när vi målar... Känner mig fattig när du åker efter en liten kram...

Bjuder in dig på mat... du vill prata om det som hänt... Du vill inte fortsätta... Du vill inte förstöra... Känner mig tom på ord... Men varför vet jag inte...

Du tycker att vi har för många gemensamma vänner, stugan är helt plötsligt i vägen, är som en mur i mellan oss... Jag vet inte vad jag ska säga... finner inga ord...

Dagarna som följer känns tomma, jag som inte skulle ha någon, jag som skulle vara ensam... Känner mig så dum, känner mig så arg på mig själv... Aldrig mer... ska jag känna som jag gör nu...

Från och med nu är ensam starkast...

Men det kan inte hjälpas att jag saknar dina händer på min kropp...

Känslan av saknad kan inte suddas ut...

Minnet ska jag behålla...

Det kan ingen ta ifrån mig...